Alla hade rätt. Därför hände ingenting.

Vad håller du fast vid som just nu som stoppar rörelse och framåtkraft?

Definitionen av att vara i ett "låst läge" är något jag pratat mycket kring den senaste tiden.
Vi låser oss i något vi upplever vara sant, något vi så gärna vill ha rätt i. Tankarna går i cirklar, vi letar bevis som stärker vår bild och blir allt mindre öppna för andra perspektiv. Ofta märker vi det inte i stunden. För det låsta läget känns logiskt och rimligt. Vi har slutat vara nyfikna.

Ett låst läge kostar lärande, relationer och kvalitativa beslut. Frågan är hur ofta vi reflekterar över och ser när vi gör det?

En varningsklocka är när vi repeterar samma sak utan att egentligen komma framåt. Med känslan av försvar.
Ett låst läge är när du inte längre är nyfiken på dig själv, situation eller relation.

Så märker du att du är låst:
Du letar bevis, inte perspektiv.
Samma berättelse upprepas med samma slutsats.
Frågan ”Tänk om jag har fel?” känns provocerande

Några frågor att ställa sig är:

Tänker jag för att förstå – eller för att försvara?
Finns det något mer som kan vara sant här?
Vad skulle jag se om jag släppte behovet av att ha rätt, bara för en stund?

Att vara låst är mänskligt.
Att upptäcka det – är framåtkraft.

Alla hade rätt. Därför hände ingenting.
Vad håller du fast vid som just nu som stoppar rörelse och framåtkraft?

Att vara i ett "låst läge" kostar enorm energi och kan verkligen vara gynnsamt att var nyfiken på att ta sig ur.

Så vilka "låsta lägen" har du?

Vad skapar detta för tankar och reflektioner hos dig?

"Ledarskap är en handling, inte en position!"